När två monster möts pa filmduken brukar
slutresultatet vara ett episkt slagsmål och en förstörd stad. I
verkligheten när två organismer möts är slutresultatet ofta mindre
spektakulärt, men nog intressant. I mitt pro gradu-arbete utforskar jag
mötet mellan två mårddjur, nämligen minken (Neovison vison) och illern (Mustela putorius).
Jag är speciellt intresserad av att de eventuellt tävlar med varandra
om samma sortens föda och ifall det lett till att illrarnas
födoanvändning har förändrats.
Illern
spred sig till Finland under slutet av 1800-talet och den var redan då
associerad med mänsklig bosättning och agrikulturella landskap.
Beståndet ökade ända till 1930-talet, då de årliga fångsterna steg till
4000 djur per år. Antalet fångade illrar började därefter sjunka och den
kraftigaste minskningen i fångstmängderna skedde på 1980-talet.
Därefter har fångstmängderna hållits i kring 200-1000 individer per år.
Orsakerna till illerns tillbakagång är okända, men man antar att det har
att göra med fångst, förlusten av levnadsomraden, tävlan med minken och
eventuellt den ökade användningen av råttgifter. För tillfället är
illerstammen starkast i östra Finland och troligen utdöd eller väldigt
svag i de andra delarna. Illern har i Finlands senaste Röda lista
bedömts till klassen ”sårbar” just på grund av att populationen avsevärt
minskat. Ordentlig kunskap i området fattas, för ingen forskning
gällande illerns ekologi eller populationsstorlek har gjorts i Finland
sedan år 1989.
Minken
har i sin tur spridits sig till Finland via rymlingar från pälsfarmer
och individer som introducerats av människan. De första minkarna
förvildades i Finland på 1930-talet, men det var först efter krigen på
50-talet som dess spridning verkligen började. På 1970-talet blev minken
så vanlig att den fanns i hela landet och den har sedan dess varit
allmän i hela landet. Minken har ställvis visat sig vara ett allvarligt
hot mot lokala populationer av fåglar och groddjur, och dess närvaro kan
också rubba hela ekosystem.
Minken
är rätt flexibel i sin födoanvändning. Den fångar främst fisk, kräftor
och sork, men den kan också använda fåglar, groddjur och insekter som
reservnäring. Även illern är mångsidig i sin födoanvändning, men den
anses vara mer beroende av sorkar och groddjur. Ifall minken nu tävlar
med illern om föda, och illrarna har skiftat sina födovanor som följd,
så kan det också leda till illrarnas förlust. Illern med sitt smalare
födspektra klarar sig inte under svårare perioder, medan minken har en
hel del olika reservnäringar som den kan uttnyttja. På så sätt kan
minken tävla ut illern. För att det finns en risk av att illern lider av
minkens närvaro, så är det viktigt att veta om dessa två arters
interaktioner i Finland när vi planerar skyddsåtgärder. Därför vill jag i
mitt arbete utreda ifall minkens och illerns val av föda överlappar
varandra. Ifall det här inte lyckas, så är meningen att ända försöka få
ny information om de finska illrarnas ekologi.
För
att undersöka saken fick jag dissekera 24 minkar och 35 illrar från
östra Finland. Djuren hade, till största delen, tagits med fällor som
genast dödar bytet. Jag öppnade alla djuren och tog till vara deras
magsäcks- och tarminnehåll. De objekt som hittas i dem försöker jag
identifiera så noggrannt som möjligt. Dessutom såg jag på detaljer som
kan användas för att bestämma individernas kön, ungefärlig ålder och
hälsotillstånd. Till exempeln åldern kan utredas från hanarna genom att
mäta tyngden på deras penisben och från honorna genom att se på
strålbenets ända. Varför är det här viktigt? För att det här inte är ett
noggrant kontrollerat experiment, så måste jag i efterhand försöka
kontrollera alla faktorer. Det är tänkbart att djurens kön, ålder,
hålsotillstånd, bytesplats och tidpunkt påverkar mycket deras föda. Ett
ungt djur är kanske sämre på att fånga viss typ av föda, t.ex. sork,
medan de äldre individerna har livserfarenheter som möjliggör en
annorlunda diet.
Mitt
allmänna intryck tills vidare har varit att minken har ett något
bredare födospektra, för det fanns främst sorkar och fisk i deras diet,
men också t.ex. ödlor, fåglar och insekter. Illrarna hade däremot
i flera fall ätit groddjur och fisk, eller så var deras magar och
tarmar tomma. För tillfället är forskningen dock ännu på hälft. En del
av magsäcks- och tarminnehållen har identifierats, men jag måste ännu gå
igenom alla individer som ätit fisk eller små däggdjur. De små
däggdjuren kan vara sorkar, möss eller näbbmöss och de kan eventuellt
identifieras till arten genom att se på deras hår i mikroskop. Fiskarna
kan igenkännas minst till närmaste ordning från deras ben och fjäll.
Uppgiften är ändå utmanande och jag jobbar ännu med att utreda de exakta
metoderna för igenkänningen. Till slut kommer jag också att pröva en
del matematiska modeller, som bättre beskriver överlappningen av
resurser hos två arter. Slutresultatet borde ge en inblick i hur mycket
födan mellan illerna och minken sammanfaller.
Niko Björkell
